Gotlands Greve

Så jag införskaffade Crusader Kings 2 och spelade hela kvällen i går (och skippade att gå på bio. Så nu har jag inte sett Mission Impossible 4... ...) men du vet. Ibland är ibland är ibland.

Jag startade upp spelet och försökte hitta någon att spela. Jag ville gärna vara nära Finland men vid startdatumet var hela Finland hedniskt så jag fick ta någon passande del av Sverige istället. Ögat föll på Gotland och där var jag.

När jag väl börjat spela så satt jag i paus en längre tid och bara tittade omkring på alla valmöjligheter. Då råkade jag notera att en av mina vasaller var Tengil. Från Karmanjaka. Kallad "Befriaren". I hans hov fanns Jossi Guldtupp.

Då visste jag att jag hade valt rätt. Förstås Tengil är en ambitiös man, som dessutom är hedning så han var kanske inte den vänligaste av vasaller, men jag var fast besluten att göra honom vänligt inställd till mig. Det var ju trots allt Tengil!

Förutom det var min greve litet av en lat, elak jävel men jag visste att jag nog kunde få undersåtarna att åtminstone gilla honom litet. Han var dessutom ogift så jag lekte runt i menyerna och plötsligt hade jag arrangerat ett giftermål med Norges prinsessa.

Sedan tryckte jag på play. Öland är i princip litet på sidan om och jag kände inget större behov av att framhäva mig så här i början. Bättre att lära sig hur spelet fungerar. På svenska sidan gick kungen omkring och ökade kungarikets storlek och slog ned rebeller här och där. Kungens bror (eller åtminstone rival, nu minns jag inte släktbanden) Erik Hedningen satt på hela norra Sverige och jag förmodar att kung Stenkil störde sig en hel del på honom.

På min sida var jag fortfarande i menyer och arrangerade bröllop till höger och vänster. Jag råkade gifta bort folk i hovet till utlänningar som tydligen inte alls var glada över att befinna sig i ett främmande land. Sedan sökte jag giftermål för folk litet närmare och gifte bort en lovande ung dam kort före min bror nådde giftasvuxen ålder, något jag överhuvudtaget inte noterat. Så min bror fick gå ogift en liten stund tills jag skulle hitta något passande åt honom.

Min fru å sin sida var fortfarande inte med barn så den som skulle ärva grevskapet vid min död var min far. Då modern gick och dog och fadern önskade sig fortfarande en dotter så fick jag den goda idén att gifta bort honom med en ung fertil kvinna av relativt låg härkomst. Detta skulle visa sig vara ett misstag.

I ett försök att stöda min hedniska sida (och givetvis visa Tengil vilken "reko kille" jag var) så sökte jag en hednisk kvinna som gemål för min bror. Detta skulle också visa sig vara ett misstag.

Bland allt detta så blev dock min fru gravid. Och inom loppet av två år hade jag två friska söner som skulle få ärva grevskapet. Sedan dök det en Händelse upp där jag och min fru tydligen blev förälskade. Så man kan säga att äktenskapet var rätt lyckligt. Även om samtidigt började frun lida av depression.

Vid den här tiden blev jag vänlig med kungen, som kort efter att min tredje son hade fötts gjorde mig till Hertig av Småland. Småland satt förstås i kungens händer så mitt faktiska rike växte inte ett dugg. Men en möjlighet öppnade sig på Öland där Hertig Sven satt.

En hertig som gick i krig mot Erik Hedningen och då valde jag min tidpunkt för att förklara krig och se till att Öland gick till hertigdömet Småland. Jag tog mina personliga trupper och vann ett slag, tillfångatog Hertig Sven och Öland var mitt. Jag valde att lägga min bror som greve över Öland då jag kände att han behövde få sitt han också.

Knappt hade min bror satt sig i Öland förrän det kom fram att hans fru (hedningen) hade konspirerat för att försökta ta livet av min äldste son. Hon fängslades prompt, men lyckades fly undan till hedningarnas fäste i Västerbotten. Under tiden ville inte kungen ge mig Småland eftersom han tydligen kände att han inte behövde ge mig det. Utan sade istället att i sinom tid så belönar Jesus oss alla.

Om det bara vore så väl, Jesus kunde gärna belöna mig genom att få Tengil att konvertera till kristendom. Mina försök att bli vänlig med honom bar långsamt frukt, jag skickade min son för att utbildas av honom, något jag fortfarande inte vet om det är ett misstag eller inte. Men förhoppningsvis inte, då Tengil, förutom att vara hedning hör till en av de mest lämpade männen i kungariket.

Och där har vi ungefär vad som har hänt. Förutom då att även min fars nya fru (den av lägre börd) konspirerade att döda min äldste son och hon fängslades och nu är det jag som konspirerar för att få livet av henne. Hertig Sven som jag fängslade släppte jag fri eftersom jag hade fått vad jag ville ha och inte kände att jag behövde ha honom i fängelse längre. (detta gjorde att en av mina negativa "traits" försvann. Tror jag, det försvann åtminstone kort efter att jag släppt hertigen)

Skottland och England

Det är ett tag sedan jag skrev om mina äventyr i Europa Universalis 3. Faktum är att jag tog en paus från spelet och mördade folk i Left 4 Dead 2 istället. Men häromveckan återvände jag.

Jag har fuskat en hel del i Skottlandspelet. England ville kriga mot mig om och om igen och jag ville inte ha något med det att göra. Lösningen var att skicka ett fredsmeddelande, spara, ladda om som England, acceptera freden, spara, ladda om som Skottland. För att få slut på krigen en gång för alla frigjorde jag Wales, Cornwall och Northumberland från engelskt styre och stationerade en ständigt väntande storarmé vid gränsen.

Det löste sig och nu kunde jag lungt ta över världen i egen takt. England anföll förstås några gånger igen men varje gång de anföll vann jag kriget och tog över en provins i fastlandet. Med hjälp av Wales och Northumberland förstås. Min ekonomi började också komma på fötter. Borta var de dagar då jag låg djupt i skuld mest hela tiden. Mina myntmästare såg till att inflationen låg på noll och allt var frid och fröjd.

Faktum är att allt varit frid och fröjd ganska länge. Med England ur vägen har jag kunnat fokusera på kolonisationen. Mexiko tog jag över utan större problem från England men godhjärtad som jag är så frigjorde jag Maya och i allmänhet har jag varit urbefolkningens vänner mest hela tiden. Men en liten koloni på amerikas östkust fick jag och när jag nyligen fick core på den så var det dags att kolonisera mer av östkusten. För där finns några i stort sett outforskade områden som verkar väldigt lukrativa.

För tillfället är jag dock i krig mot England igen. Men den här gången har England flyttat sin huvudstad till sydamerika vilket gör att det gamla fädernslandet inte är lika mycket värt för dem och den här gången kommer jag att ta över det helt och hållet. Mitt mål är att skapa ett gemensamt Storbritannien under skotskt styre. Vad mina allierade Wales och Northumberland kommer att säga om det vet jag inte. Men allt är för det stora goda.

I fastlandet Europa strider två kungariken över makterna. Bohemia i öst och Frankrike i väst. Det som skiljer dessa två åt är Holy Roman Empire som med sina småstater sitter i en mittenroll. Spanien som tidigare var en stormakt har jag sett falla för Portugisiskt styre vilket är litet oroväckande. Jag skulle hellre se ett medelstarkt Spanien och Portugal som kolonialmakter än ett jättestarkt Portugal. Men vi får se vad som händer. Jag har aldrig varit i krig med Portugal och jag hoppas att Skottland och Portugal kan leva sida vid sida.

Skottland i Amerika

Först måste jag ju erkänna att jag fuskade. När jag skrev föregående blev jag indragen i ett krig med England. Ett krig som inte gick något vidare. Det gick inget vidare tre gånger innan jag fick det att gå så som jag ville. Utan territoriella förluster och bara en liten prestigeförlust.

Sedan blev det fredstider och jag kunde börja koncentrera mig på min civila administration. Och forskning som skulle få mig att äntligen börja min kolonisation. Samtidigt började Luther predika om sina saker någonstans i mellaneuropa och jag som alltid (nå alltid och alltid...) hatat katoliker bestämde mig för att genast bli protestant. Eller kanske inte helt genast faktiskt några faktorer som hände före blandade in sig i mina tankegångar.

Påven fick för sig att excommunicera mig. Påven som givetvis var influerad av de hatade engelsmännen. Fuck the Pope sade jag och sade att kungen är högre än påven för gud och sekunden senare konverterade jag helt till protestantismen.

Påven kan se sig någonstans där solen inte skiner om dagen. Mitt folk var inte riktigt lika glada över att konvertera sig men mina präster gjorde så gott de kunde. Island var de första som gladeligen konverterade till den sanna religionen medan fastlandet var litet trögare.

När jag skriver det här så har de tröga människorna i huvudstaden fortfarande inte konverterat till den sanna religionen trots att en präst försökt konvertera dem i över tio år. Somliga människor är bara böbiga.

Det följande som hänt är att Grönland är koloniserat (jag är vikingarnas sanna ättling) och nordamerika är nästa. Det finns något intressant ställe i en buktliknande plats.

Skottlands högland

Mer Europa Universalis 3. Dvärgafortet får ligga på sida och jag skriver istället om det här.

Efter fiaskot med marocko där jag i princip var ute ur världen så försökte jag på nytt. Med Norge. Det gick inte heller något vidare. Inom tjugo år var jag erövrad av Sverige. Men då fick jag en snilleblixt och tog min sparfil och laddade helt enkelt som ett annat land istället.

Skottland.

Skottland har det nästan välförspänt för sig. Det enda bekymret de har i världen är England. Förbannade engelsmän är hela tiden en sticka i fingret. Skottland har heller inte direkt några stora expansionsmöjligheter. Förutom just England då.

Det började inte riktigt så bra som det kunde men heller inte så dåligt som det kunde. Engelsmännen besegrade mig i krig men gick med på fred utan att jag var tvungen att betala så mycket. Mitt gamla hemland Norge fick också några smällar av mig då jag och min allierade Sverige tog hand om Island.

Längre bort tog Sverige över Danmark och dylikt. Jag siktade mer in på att hålla vad jag hade och vänta på att England skulle ha en svag stund.

Förstås så var jag tvungen att alliera mig med Frankrike. The Auld Alliance eller vad den heter. Den håller fortfarande och det faktum att England när de krigar hela tiden krigar på två fronter har hållit Skottland självständigt. En gång var jag de facto nära att erövra stora delar av England men det blev inget av det. När England slutar kriga på andra fronter så går Skottland tillbaka till sitt skal och säger saker i stil med "no hard feelings. Right?"

Så har hundra år gått av Epic Campaign. Det största bakslaget var när jag skulle få min Core på Reykjavik och två år före den skulle hända så tog rebeller över ön och tog den tillbaka till Norge. Jag krigade just då mot England och hade inte transportskepp att undvara för att ta tillbaka öfan.

Jag hade planerat att använda island som en slags bas för kolonialism. Tji fick jag. Nu är Skottland stagnerat och bittert. Jag får pröva på nytt om femtio år när alla andra redan erövrat världen.

Dvärgafort goes Europa Universalis

Jag köpte Europa Universalis på sommarsteamrean och kände för att spela litet.

EU3 (som det hädanefter kallas) är ett spel som i likhet med Dwarf Fortress skapar episka historier om motgångar och triumfer. Åtminstone jag verkar ha fått känna på "losing is fun" i mitt första försök på EU3.

Jag valde Marocko som första land. Jag vet inte helt varför men egentligen vet jag ju nog varför. Marocko är litet vid sidan om och det är nära till Afrika (Marocko är ju i Afrika!). Så jag tänkte att jag håller mig undan allt det som händer dit i Europa där det är trångt och lever mitt liv vid kusten. Och kanske koloniserar söderut när andra fortfarande inte vet något. Sådär i smyg.

Det började inge vidare. Jag var allierad med Grenada som Castillerna anföll och brände ner till grunden. Jag tackade och tog emot en fredsförklaring där jag lyckligtvis inte förlorade någon mark. Men Grenada var ett minne blott. Därefter försökte jag lära mig spelet en stund när plötsligt från ingenstans så kom britterna och landsteg i mitt land. De erövrade halva landet innan jag noterat något och efter ett par år av krig så fick jag fred men Britterna kontrollerade norra delarna av mitt land och jag såg förtvivlat på.

Men hoppades att det var det. Algeriet ville äta litet av den kaka som britterna tuggat på men den här gången var jag bättre förberedd och efter några tidiga förluster så kämpade jag tillbaka Algererna och vände på steken. Jag hade erövrat min första provins!

Livet log! Litet senare krigade Algererna igen och blev tillbakaslagen och även uppätna av både Tripoler och Tuniser. Jag fick några provinser till. Speciellt i mitt lyckade krig mot Tunisien och här någonstans så började jag också kolonisera söderut.

Livet lekte.

Såklart så kom britterna och bråkade igen. De kom med sina tiotusentals soldater och vandrade in i mina provinser. Och bittert var jag tvungen att acceptera fred med ytterligare två provinsförluster.

Jag var bitter och hoppades att britterna skulle kriga mot något starkt land uppe i kontinenten och att jag sedan kunde smyga mig på dem när de var svaga.

Men inget hände och livet fortsatte utan de två provinser de tagit (Fez, var en av dem. En av mina favoritprovinser som bara försvann). Marocko expanderade söderut och mötte folk från det mörkaste Afrika. Gränserna patrullerades och kanske allt skulle gå vägen i alla fall.

Nä.

Britterna kom igen. Men den här gången bestämde jag mig för att aldrig ge mig. De vandrade in i mina land och jag svarade genom att vandra in i deras. Jag flydde från deras största armé och lurpassade på de mindre. Jag försökte och försökte slå den stora armén och jag plockade upp en kombinerad infanteri och kavalleriarmé på 7000 man mot britternas 10 000. Terrängen var till min fördel. Min ledare var i toppform.

Och jag förlorade totalt.

Min armé föll i spillror och jag flydde. Dock utan att gå med på fred. Fredens tid var över och britternas förstärkningar betydde slutet för Marocko. Varenda provins blev tagen och jag blev tvungen att acceptera fred.

Så gick det till när Marocko blev landlocked med bara Marrakech.

Tundrafort

I gränslandet mellan tundra och barrskog. Upp i den kyliga norden.

Ett perfekt ställe för dvärgarna att kolonisera.

Litet grundgrävande gav resultatet att det fanns en aquifer och inte en sten så långt ögat kunde se. Men med litet hjälp av kylan kom jag igenom det och grävde igenom isväggar för att komma till berget där under. Ganska fort nådde jag en av nyheterna i den nya versionen. Ett gigantiskt underjordiskt grottkomplex. Nu ännu en dag efter att jag hittade stället är det till stor del outforskat. Men det finns inte heller så mycket ondskefullt i grottan som stört mitt arbete.

Mina dvärgar projektade finfint där ute i tundran tills jag fick ett meddelande där det sade att en av mina dvärgar avbröt sitt arbete för att jaga råttor. SHIT! Maten var slut. Jag hade ett fort fyllt med svältande dvärgar. Jag fick trappa upp farmproduktionen och slakta ett par djur. Efter att jag byggt ett slakteri förstås.

Jag lyckades skrapa ihop litet mat men väntan på karavanen från grannen blev olidlig. Tills den slutligen kom och jag fick inhandla mat i mängder och några städ för att få igång min produktion av metallsaker.

(före detta hade jag redan hittat massvis med kol för extra bränsleproduktion. Vilket var användbart i klimatet med begränsat med träd) När jag väl lekt med vatten och spakar och dammar så ville jag gräva mera. Leka litet med is.

Ingen bra idé. För tillfället har fem gruvarbetare fastnat i isen och dött. Jag hinner inte träna upp nya tillräckligt fort...

Och jag skickade min militär för att döda svalmännen som satt och hängde i grottan. Grottan verkar annars tom på liv. Kanske det är dags att börja utforska...

Dwarf Fortress

Det här kommer vara ett ställa där jag skriver om saker som händer medan jag spelar Dwarf Fortress. Dwarf Fortress är ett litet speciellt spel för det är alltid episka historier som gäller som man vill dela med sig men ingen jävel vill ju höra på. Så istället ska jag bara blogga om det när jag råkar spela spelfan.

Vilket inte alltid är så ofta. Och sedan plötsligt är det en hel vecka i sträck.