Dvärgafort goes Europa Universalis

Jag köpte Europa Universalis på sommarsteamrean och kände för att spela litet.

EU3 (som det hädanefter kallas) är ett spel som i likhet med Dwarf Fortress skapar episka historier om motgångar och triumfer. Åtminstone jag verkar ha fått känna på "losing is fun" i mitt första försök på EU3.

Jag valde Marocko som första land. Jag vet inte helt varför men egentligen vet jag ju nog varför. Marocko är litet vid sidan om och det är nära till Afrika (Marocko är ju i Afrika!). Så jag tänkte att jag håller mig undan allt det som händer dit i Europa där det är trångt och lever mitt liv vid kusten. Och kanske koloniserar söderut när andra fortfarande inte vet något. Sådär i smyg.

Det började inge vidare. Jag var allierad med Grenada som Castillerna anföll och brände ner till grunden. Jag tackade och tog emot en fredsförklaring där jag lyckligtvis inte förlorade någon mark. Men Grenada var ett minne blott. Därefter försökte jag lära mig spelet en stund när plötsligt från ingenstans så kom britterna och landsteg i mitt land. De erövrade halva landet innan jag noterat något och efter ett par år av krig så fick jag fred men Britterna kontrollerade norra delarna av mitt land och jag såg förtvivlat på.

Men hoppades att det var det. Algeriet ville äta litet av den kaka som britterna tuggat på men den här gången var jag bättre förberedd och efter några tidiga förluster så kämpade jag tillbaka Algererna och vände på steken. Jag hade erövrat min första provins!

Livet log! Litet senare krigade Algererna igen och blev tillbakaslagen och även uppätna av både Tripoler och Tuniser. Jag fick några provinser till. Speciellt i mitt lyckade krig mot Tunisien och här någonstans så började jag också kolonisera söderut.

Livet lekte.

Såklart så kom britterna och bråkade igen. De kom med sina tiotusentals soldater och vandrade in i mina provinser. Och bittert var jag tvungen att acceptera fred med ytterligare två provinsförluster.

Jag var bitter och hoppades att britterna skulle kriga mot något starkt land uppe i kontinenten och att jag sedan kunde smyga mig på dem när de var svaga.

Men inget hände och livet fortsatte utan de två provinser de tagit (Fez, var en av dem. En av mina favoritprovinser som bara försvann). Marocko expanderade söderut och mötte folk från det mörkaste Afrika. Gränserna patrullerades och kanske allt skulle gå vägen i alla fall.

Nä.

Britterna kom igen. Men den här gången bestämde jag mig för att aldrig ge mig. De vandrade in i mina land och jag svarade genom att vandra in i deras. Jag flydde från deras största armé och lurpassade på de mindre. Jag försökte och försökte slå den stora armén och jag plockade upp en kombinerad infanteri och kavalleriarmé på 7000 man mot britternas 10 000. Terrängen var till min fördel. Min ledare var i toppform.

Och jag förlorade totalt.

Min armé föll i spillror och jag flydde. Dock utan att gå med på fred. Fredens tid var över och britternas förstärkningar betydde slutet för Marocko. Varenda provins blev tagen och jag blev tvungen att acceptera fred.

Så gick det till när Marocko blev landlocked med bara Marrakech.